Time to go

När jag lämnade mamma och brorsan på Málagas flygplats imorse hade jag utan problem kunnat följa med hem till Sverige. Det är tråkigt här nu. Jag är trött på människor och att vara trevlig, trött på att hålla de förbaskade välkomstmötena och trött på att åka till Gibraltar och inte kunna prestera och hålla utflykten så som jag vill. Jag har ingen lust att arbeta, utan tänker bara på vad jag ska göra på min fritid. Och när de tankarna har kommit vet man att det är dags att byta bana. Som guide ska man prioritera jobbet framför sig själv, och räkna med att behöva ställa in sina privata planer för att rycka in på jobb. Men den inställningen börjar ramla av mig. Nu vrider jag mig i två dagar inför nästa välkomstmöte, som egentligen är en simpel grej som jag kan utan och innan vid det här laget. Jag har tappat lusten för att arbeta. Det var roligare i Turkiet. Fritiden var mer livlig och full av gemenskap. Jag har fler glada känslor som minnen när jag tänker på hur jag stod utanför Pegasos World med mitt fantastiska team och vinkade av bussar med gäster. Här vill jag mest få jobbet överstökat så jag kan gå hem. Men samtidigt finns det inte så mycket kvar att göra utanför arbetet. Jag har sett allt jag vill se och gjort allt jag vill göra, så nu känner jag att det är dags att åka hem. Att det är sju veckor kvar känns ganska saftigt, men jag får försöka göra det bästa av tiden. Väl hemma kommer jag ju sakna de jag lärt känna här, och lyxen att få vakna upp till solsken varje morgon. 

Så nästa steg är att bocka i “kommer inte tillbaka” på nästa års ansökingsblankett, anmäla mig till Journalistik och multimedia på Södertörns högskola och välja ett liv i Sverige igen. Lite sorgligt att lämna detta utlandsliv, och att komma hem till ett Stockholm där jag har en endaste vän kvar som ännu inte flyttat därifrån. Men förhoppningsvis blir det bra med en ny utmaning och nya bekantskaper(hoppas studentstockholm inte är lika stelt och tråkigt som alla säger). Ikväll ägnar jag mig åt att följa vem som kommer styra mitt framtida hem, och myser med en film och behövliga kramar. Försöker att inte tänka på att semestern är slut och det där jäkla mötet som väntar imorgon. Efter det är det ju trots allt bara sex stycken kvar! Och den här komma-tillbaka-till-jobbet-deppen försvinner ganska fort.