Från ett liv till ett annat

Farväl Spanien och solen...

Dagarna rullar på och jag har redan varit hemma i fem dagar. Faktiskt känner jag mig redan hemmastadd. Hittills har jag hunnit med att träffa Malin, vara på arbetsintervju på IKEA, shoppat i våra svenska butiker, fått en Iphone 6 och dessutom råkat tappa den i golvet och lämnat in den på lagning. Här hemma är fokus på att gå igenom alla lådor och hyllor och rensa ut allt som jag inte behöver. En fördel med att vara borta så länge är att du ser på dina saker med nya ögon och kan med bestämts tag välja bort de t-shirts som du faktiskt glömt att du ens ägde. Jag tvättar, fixar och sätter upp planscher på väggen. Än så länge har jag hållit mig sysselsatt, och ikväll kommer min kära släkt hit för att fira min födelsedag. Men sen kommer det jag fasat för.

Sen kommer den där första veckan med tusen saker att göra vara över. Jag kommer gå upp sent, med lite huvudvärk för att jag dragit ut på morgonen för länge, hasa mig ut i kylan med en långsam hund i kopplet, titta på TV, vara för lat för att åka in till stan, vara för lat för att duscha om jag ändå bara ska vara hemma i soffan hela dagen. Det kommer vara mörkt, kallt och BLÖTT överallt. Inte ens när det är som ljusast når det upp till ljusnivån i Málaga. Dessutom har jag två vänner här i stan att umgås med. Eller kanske en. Resten har flytt Stockholm och nu väntar jag en tid av ensamhet och rotlöshet. Som jag fick frågan på IKEA-intervjun "men kommer du klara att vara hemma i Sverige i tre år nu då?" Ja ni, det är frågan! Hemma i detta land där alla tror de är så himla coola och svala och klär sig som Loreen, har konstiga hipsterluggar. Här tycker jag det är jobbigt att be om att få passera när jag ska lämna tunnelbanan, medan jag kände mig helt bekväm på bussen till Fuengirola. 

Det blir en omställning från ljus och värme, umgänge dygnet runt och att ha en anledning att vakna upp, till att förlora allt det och bli en soffpotatis. Men jag har ändå försökt råda bot på det redan innan jag kom hem. I helgen ska jag på en fantastiskt inspirerande kurs, jag kanske får ett nytt jobb till nästa vecka, och sen börjar förmodligen vuxenlivet med studier i januari. Det blir bra, men samtidigt känns det konstigt att acceptera verkligheten och helt enkelt nöja sig med mindre. This is it nu.