Mixen av rädsla, mod och adrenalin är det som gör det så spännande att kasta sig ut från en bro, paddla i vilda forsar och anta naturens utmaningar. Esther Alenius minns sitt första äventyr som blev starten på upplevelsejakten.
Blodet kikar fram genom rivsåren på vaderna, och på ryggen har svetten torkat in i linnet sedan länge. Blod, svett och tårar sägs vara det som krävs för att komma dit man vill, och mycket riktigt har det tagit oss i mål. Här, på toppen av San Antón, får musklerna äntligen vila, strupen får sig en rejäl dusch av småljummet vatten och vinden uppe på höjden svalkar härligt. Framför mig ligger det oändliga Medelhavet, med Málagas förorter mellan oss. På andra sidan väntar motsatsen. Där vilar nämligen orörda böljor av skogsklädda berg, i total hemlighet från storstadsnissarna nere på shoppinggatan. Majonäsens doft letar sig in i min näsa och även om jag inte tycker om den smeten, är det ljuvligt att ta en första tugga av våra medköpta baguetter. På ett klippblock en bit ifrån oss andra sitter killen som alltid röker på och tar sig en segerjoint. Han säger att han är i paradiset.
Tre timmar tidigare är jag den nya tjejen på den spanska språkskolan, som bara varit där i två dagar. I förbifarten undrar det främmande gänget om jag vill följa med och bestiga ett berg. Bestiga ett berg!? Rörd av deras vilja att få in mig i gruppen snörar jag på mig Nike-skorna och greppar en vattenflaska. Hur sjutton ska detta gå?
Vägen dit går med toppen som sikte. När stigarna tar slut är det bara att fortsätta uppåt. Vi trycker oss mot bergsväggar, hittar en grotta, river sönder benen på de snåriga buskarna och tar täta vattenpauser när andhämtningen blir för tung. Känslan av att vara på äventyr utan en utstakad stig är fantastiskt spännande. Att vi spanskaelever skulle prata spanska med varandra är bara dumma förväntningar från mig. Här går snacket på holländska, svenska och engelska, och under de två timmar det tar att vandra uppåt har vi gott om tid att lära känna varandra, och utan bacillskräck skicka runt vattenflaskorna mellan oss.
Väl på toppen sprider sig lyckoruset bland oss. Att det bara är ett obetydligt litet berg som ingen känner till, valt av oss av slumpen, har ingen betydelse. Känslan av att ha klarat av en utmaning sätter sig hårt i mig. Det är den känslan som senare senare får mig att hoppa bungy jump, att bergsklättra och drömma om att bestiga vulkaner. När jag ligger och hämtar andan i solens ljumna strålar har jag ingen aning om att det momentet är starten på en fantastisk gemenskap, och på min äventyrslusta. Mitt första äventyr är nästan avklarat. Nu återstår bara vägen ner. Och vägen upp igen.
 |
| Välförtjänt avslappning på toppen. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar