Bilden av Afrika är tydlig. Ett acaciaträd som sticker upp ur det torra landskapet på savannen, omringat av ståtliga giraffer och farliga lejon. Fattiga kvinnor som bär tunga korgar på huvudet och barn med uppblåsta magar och bedjande ögon.
En dag i Marockanska Tetuan är annorlunda. Det påminner mer om Turkiet, men är samtidigt något helt annat. I båda länderna är det fullt av marknader och det prutas hej vilt, men längs dessa gator är det mycket mer primitivt. Inga ordentliga bås och stora marknadsplatser. Här får ett par plastbackar fungera som plats att sälja kryddor på längs en trång gata. Det doftar av nyplockade persikor och mynta. Ett hål i väggen blir till en elektronikaffär där man ser ett gigantiskt virrvarr av kablar till salu. Detta känns mer äkta, mer lokalt än det jag upplevt tidigare. Souvenirerna är utbytta mot levande kycklingar(som är packade i små burar och är placerade intill en kyckling-galjotin), och överallt strosar katter som roffat åt sig resterna av fisken som just rensats på gatorna. Vår lokalguide Mohammed säger åt mig att gå till bageriet som ligger till höger. Med stor skepsis tittar jag in och ser bara en dammig, övergiven håla, så jag går vidare. Då drar Mohammed mig tillbaka in, för mot alla förväntningar döljs ett bageri i den mörka hålan. Allt detta som känns så annorlunda från livet där hemma är det som gör resande intressant.
Den mesta tiden spenderas i medinan, den 500 år gamla delen av staden som också kan liknas vid en labyrint. Där finns också ett “marockanskt apotek”, en herbalist, där vi får lära oss om den marockanska oljan och ges chansen att testa de marockanska produkterna gjorda på örter och växter. På gatorna utanför går kvinnorna klädda i slöja, precis som i Turkiet, och deras kroppar är klädda i fotsida, färgglada kaftaner. Även männen bär dessa, tunna, fina kaftaner av silke, och vissa har den traditionella fezen på huvudet. Kvinnorna som bor i bergen bär speciella dukar runt kroppen och har iögonfallande hattar på huvudena, och som ni ser på bilden är det något som de låter turisterna testa. En vanlig fråga efter min tid i Turkiet var om jag tyckte det var jobbigt att vara blond - och det tyckte jag inte alls. Där jag var upplevde jag inga problem med det, men här är det annorlunda. Här kallas jag Blondie och folk på färjan tittar efter mig. Försäljarna är också ännu mer intensiva än i Turkiet, och likaså drickskulturen. Här ska man lämna mynt åt höger och vänster.
Denna dagsutflykt till Marocko gör man enkelt med reseagenter på Costa del Sol. Det är en lång dag som verkligen tar kål på en, med start klockan 6 på morgonen, men man får också uppleva något helt annorlunda. Det är inte i närheten av städer som Casablanca eller huvudstaden Rabat, men fortfarande något som skiljer sig ordentligt från livet i Spanien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar